Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nyligen brustit i Upsala1); men jag ångrar icke hvad
jag gjort, och jag vill hädanefter som hittills både
tänka och dikta, så ofullkomligt man behagar, men
åtminstone efter egen ingifvelse och med den
sjelfstän-dighet, som anstår en svensk man. Det är möjligt, att
jag med dessa tänkesätt framdeles skulle kunna
tvingas till en polemik, hvaraf jag för närvarande ej inser
nödvändigheten; men det vore visserligen icke med
Svenska Akademien, troligtvis ej heller med någon af
dess ledamöter, som jag då finge att göra. Endast
kittsliga pojkar eller egenkära halfgenier kunna
sam-manrota sig att nedspotta en Inrättning, hvarvid våra
största namn i senare tider äro fästade, Och som, man
tänke för öfrigt huru man vill, utgör en väsentlig del
af vår nationalära. Att Akademien, isynnerhet för det
tekniska, verkat fördelaktigt på vår vitterhet,
erkänner hvarje opartisk: att den äfven i andra afseenden
kunnat verka ännu fördelaktigare om alla dess
ledamöter tänkt så liberalt som Herr Uandshöfdingen, är
en öfvertygelse, som jag delar med mången. Många
oredor i vår litteratur hade då till äfventyrs varit
förekomna, och om en vitter revolution varit nödvändig,
hade den gjort sig sjelf, utan excesser och pöbelyra,
under den lagliga maktens ledning.”
*) Härmed åsyftas en i Svensk Litteratur Tidning 1818 nr
10, 11 införd hätsk och bitter recension af Jubeltalet 1817.
Ljunggren, Smärre Skrifter.
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
