Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I visan om "herr Olof och hafsfrun" är omqvädet: "Men
linden gror väl! — Men linden gror väl!"
Uti en annan visa af liknande art finna vi omqvädet:
”Men linden fäller löf,
Och löfvet faller utaf alla gröna skogar.”
Fager ungersven, som öfverraskas af elfjungfrurna,
hade lagt sig att sofva "under en lind så grön." I
visan om "liten Kerstins förtrollning” är omqvädet:
”Medan linden bär löfven så gröna.”
Prinsessan, som af sin styfmoder blifvit förvandlad
till en näktergal, bodde i "en lind, med blad så däglig
och sköna.” — Men linden sjelf är ibland en förtrollad
jungfru, som återvinner sin menniskogestalt, då
älskaren sluter trädet i sin famn. I ett fragment af en
sådan sång säger jungfrun om styfmodren:
”Mig skapte hon till en lind på en slätt till att stå.”
Den ensamma på slätten stående linden är här en
rörande bild af den från alla de sina skilda hjelplösa
jungfrun. — Sådana lifligt tilltalande bilder erbjuda
ofta visorna: visan om jungfrun, som afslår alla
lockande anbud, har till omqväde:
”Medau linden gror ute på fager ö.”
Som en friskt grönskande lind på en fager ö
reser sig den ädla jungfrun högt i sin oskuld.
Stundom begagnas linden som representant af hela
slägtet, såsom i denna bild:
”Sven Svanehvit slog honom i stycken så små,
Som lindelöf på marken om hösten falla må.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
