Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O! att som du jag finge dö
Begråten af en trogen mö,
Så öm, så trogen som din Nanna;
Hos Hel jag ville gerna stanna*.
Och när han vid mötena i Baldershagen i fulla drag
njuter af den sällhet, som den älskades närvaro och
medvetandet om hennes kärlek skänka, sväfva hans
önskningar ögonblickligen upp till de rymder, der en
lycka utan återvändo står att hoppas.
”Till himlen mera än till jorden
Min kärlek hör, försmå ej den!
I himlen är han ammad vorden
! Och längtar till sitt hem igen.
O den, som re’n deruppe vore!
0 den, som nu med dig fick dö,
Och segrande till Gudar fore
1 famnen nå sin bleka mö!”
I de följande stroferna utmålar han sedan det härliga
lif, hvilket de i Valhall tillsamman skulle föra, och
slutar så:
”Hur vakan sjunger genom lunden!
Den sången är från Valhalls strand.
Hur månen skiner öfver sunden!
Han lyser ur de dödas land.
Den sången och det ljuset båda
En verld af kärlek utan sorg;
Den verlden ville jag väl skåda
Med dig, med dig, min Ingeborg!”
Men Frithiof är derföre icke någon trånande
månskens-hjelte; den lefhadsfriska verkligheten har icke ett
ögonblick för honom förlorat sin tjuskraft, och då hans ord
framlocka tårar ur Ingeborgs ögon, säger han tröstande:
”Gråt icke! ännu lifvet strömmar
I mina ådror; gråt ej så!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
