Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bland Euphrosynes dikter träffar man ofta nog
stycken, som äro skrifna till och om hennes man. Ett vackert
vittnesbörd om den beundran, hon för honom hyste,
lemnar poemet ”Wilhelms porträtt” skrifvet efter ett
nära 20:årigt samlif, och deri hon af honom lemnar
följande teckning:
”Hvad mildhet i de rena drag,
Som vekt försmälta i hvarannan!
Hvad klarhet, lik en molnfri dag,
Uppå den lngna, hvälfda pannan.
Ditt anlete sin spegel ger
Den frid, som i din själ du njuter,
Lik sommarns milda qväll, som ler
Och öfver dalens tjäll sig gjuter.
Ej egenkärlekens demon,
Ej ärelystnans dolda smärta
Förstumma själens klara ton,
Och väcka oron i ditt hjerta.
Hvart drag så vackert som din själ
Kan ej min poesi förklara;
Men bilden skall af dig likväl
Jag trognast i mitt bröst bevara”.
Hvad som något grumlade hennes lycka, var att
Hetta äktenskap, liksom hennes första, blef barnlöst.
Med anledning af romanen ”Clothilde,” hvilken
synnerligen intresserade henne, emédan hon identifierade
sig sjelf med hjeltinnan, skref hon redan 1821: ”det
sista stycket till hemmet har förtjusat mig .... en
så djup och varm moderskärlek har jag blott anat,
men aldrig känt, till min stora sorg. Af alla mina
motgångar anser jag ingen så svår som denna; det är
blott i dikten jag kan finna någon ersättning.” Af
Ljunggren, Smärre Skrifter. , 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
