Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- II. Den dåliga filmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
biograferna, där bilden ger den kraftigaste suggestionen av alla,
skall finna den allra lämpligaste jordmån för uppdragande av
giftiga plantor?
Till den dåliga filmens område må med fullt fog hänföras
även de filmdramer, där självmordet i olika former, oftast
utan allt konstnärligt berättigande, framställes. Särskilt barn
med sina mottagliga sinnen påverkas i högsta grad skadligt
av självmordsscener, vilkas ohyggliga innebörd deras omogna
omdöme ännu ej förmår fatta, men som kvarlämna
outplånliga intryck. Att åsynen av dylika scener t. o. m. direkt
lett till självmord torde vara känt. I pressen har man ju
mer än en gång läst om hur vuxna på biografen lärt sig
sättet att taga sitt liv. Naturligtvis menas härmed ej, att det
är själva åsynen av dylika scener, som är drivfjädern till
självmordet. Psykologerna hålla dock före, att överretade, patologiskt
förändrade hjärnor till den grad påverkas av vad de se, att
de sedan i handling tvingas omsätta vad de kanske i sitt inre
tills dato endast känt som en dunkel benägenhet. Men hur
många människor veta av eller räkna med ärftligt påbrå hos
sig själva och sina barn och inrikta sin uppfostran på alla
eventualiteters förebyggande.[1] Det förtjänar här anmärkas,
att den svenska biografcensuren numera klipper själva
handlingen ur filmer med framställning av självmord.[2]
[1] Fröken Gagner lämnade enl. ett referat i Österg. Dbl. 5/3 1917 följande
exempel på hurusom brottsliga tendenser visat sig hos barn genom
tvångsföreställningar efter biografbesök. En skolpojke hade sålunda beväpnat sig
med kniv, och en sorgfällig undersökning, företagen av specialläkare, gav vid
handen, att pojken varit på biograf och där sett en film, å vilken en detalj
om ett överfall med kniv så bitit sig in i honom, att han själv beväpnade
sig. Denne pojke hade varit frisk och fri från ärftlig belastning.
[2] Sv. Morg. Bl. 1908 skriver under rubriken: »En märklig vädjan till
den svenska pressen från pedagoger och läkare om sensationsskildringars
avlägsnande ur tidningar» följande:
»Pressen har i våra dagar iklätt sig uppgiften som folkledare, och som
uppfostrare uppbär den ett visst ansvar. Huru fatta representanterna för denna
press sitt ansvar?
Huru brottmålsreferaten verka är med all önskvärd tydlighet bevisad genom
brottslingars egna bekännelser. Icke bara den inhemska utan internationella
brottsligheten och dess metoder får man på sina fem fingrar. Allmänheten
fordrar sensation. Men får den, som gör anspråk på fostrarvärv, låta sina
handlingar dikteras av så låga motiv?
Svenska Läkaresällskapets sektion för neurologi och psykiatri, som tagit
del av en från Pedagogiska sällskapet utgången vädjan till svenska pressen
att vid referat av brottmål och andra liknande ämnen undvika alltför detaljerade
och sensationellt färglagda skildringar, vilka kunna verka menligt på svagare
individers fantasi och känsloliv, finner denna vädjan behjärtansvärd och
av faktiska förhållanden påkallad. Det kan icke förnekas, att dylika skildringar i
dagspressen kunna verka som anledningar till nya brott och därför på visst
sätt äro att anse som företeelser av en indirekt samhällsvådlig art, som bör
motarbetas. Den disposition för brott och våldshandlingar, som samhället i
sina bredare lager gömmer, kan i månget fall mogna under dessa inflytelser.
De för kriminella suggestioner mottagliga äro dels att söka bland de moraliskt
defekta, dels även bland de sinnessjuka. Hos de förra betingas
imitationslusten av naturlig dragning till brottet, en genom anlag i förening med yttre
ogynnsamma omständigheter utvecklad latent brottslighet, ur vilken genom en
viss tillskyndelse brottet slutligen framgår. Till sådana tillskyndelser höra
också de utförliga brottmålsreferaten. En med blodiga detaljer utsirad
skildring kan verka som en direkt lockelse, på samma gång den ger en teknisk
ledning till nya brott, och även om den verkliga orsaken till brottet ligger
djupare, får man icke bagatellisera betydelsen av dessa yttre anledningar.
Utan avsikt från tidningarnas sida att förhärliga brottet, faller på förbrytaren,
genom den mycket påfallande uppmärksamhet pressen skänker åt honom, ett
slags nimbus, åtminstone i deras ögon, som se saken med outvecklad eller
förkrympt rättsuppfattning och med en pervers uppskattning av sociala och
moraliska värden. I tidningarnas referat är indignation och avsky oftast
undanskymd av attraktionen till ett sensationellt ämne, och för brottslingen
är denna uppmärksamhet ett slags smicker, Ett knapphändigt meddelande
och sedan tystnad skulle bättre överensstämma med en sund uppfattning av
sådana ämnens värde och känslan av ansvar gent emot en omyndig och ofta
lättledd krets av läsare.
Hos den sinnessjuke kan imitationen verka som ett tvång, vilket, även om
det behärskas, vållar den sjuke lidande. Skildringar av självmord och mord
kunna således på deprimerade, sjukligt viljesvaga utöva en dyster dragning.
För en alldeles särskild grupp av sinnessjuka kan imitationstvånget bliva
ödesdigert, i den mån en genom sjukdomen förorsakad defekt i känslolivet
gör dessa sjuka obegränsat suggestibla. I brottmålsannalerna äro dylika fall
icke så alldeles sällsynta. På grund av dessa skäl anser sig sektionen i
huvudsak böra biträda de önskemål, som uttalas i det Pedagogiska Sällskapets
vädjan till den svenska pressen.
Må utförliga brottmålsreferat, utarbetade till ledning för rättvisan, för
studiet av förbrytaren och brottets sociala orsaker, hållas tillgängliga för domaren,
rättsläkaren och kriminalisten, men må allmänheten förskonas från desamma».
En kraftigare och mera auktoritativ belysning av frågan än ovanstående
torde svårligen kunna uppletas; huru mycket den verkat torde referaten från
rannsakningarna med ryssligan, Stjärne m. fl. ådagalägga, t. o. m. i tidningar,
som man alldeles icke väntat sig något dylikt utav. Om sådant har sin
publik och med skandalös detaljrikedom måste återgivas även uti hyggliga
tidningar, så varför i all rimlighets namn ej ge ut en publikation särskilt för
detta ändamål, men tillgänglig endast för fasta prenumeranter och distribuerad
i slutet kuvert?
Sedan ovanstående skrevs har man (enl. Sv. D, d. 21. 2. 1921) insett
behovet av »Reformerade referat av domstolsförhandlingar. Hr. Hallén (s) har
i andra kammaren yrkat utredning om huruledes genom närmare bestämmelser
i tryckfrihetsförordningen rätten att publicera referat och domstolsförhandlingar
angående brott av grövre kriminell eller sexuell natur måtte så begränsas, att
framställningarna därav icke kunna antagas erhålla skadliga eller sedligt
förvillande verkningar».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:16:11 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lhbiograf/0037.html
