Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- II. Den dåliga filmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rysligheter, vilkas psykologiska torftighet den kanske mången
gång först efteråt kommer till full insikt om. Liksom i fråga
om erotik det beslöjade, det blott anade, är kraftigare till
sin verkan, så ock här. Två ljudlösa skuggors kamp i
månskenet eller bakom en ruta verkar kusligare än om
alltsammans försiggår i fullt påtaglig verklighet. Fasan i ett
människoanlete talar till och verkar ofta kraftigare på
fantasilivet än ett blodsdåd i och för sig eller åsynen av den
mördades lik, då intet stäcker fantasiens flykt.[1] Den vakne,
[1] Filmnyheter 24/1 1921. Den expressionistiska filmen. Konstnären
Hermann Warm berättar om »Doktor Caligaris» tillkomst.
En dansk journalist, som nyligen sammanträffat med målaren Hermann
Warm och regissören Robert Wiene, vilka på grundval av ett av författaren
Karl Mayer utarbetat manuskript skapat den förut omtalade, expressionistiska
filmen »Doktor Caligari», redogör i Film-Journalen för sitt samtal med den
förstnämnde. Den danske journalisten skriver:
»För några år sedan voro vi, säger herr Warm, en hop unga brushuvuden
vid teatern, som började finna all denna alldagliga naturalism
otillfredsställande. Diskussionens vågor gingo höga. Ingen av oss tvivlade, att den
heliga konsten skulle gå åt skogen, om inte han eller hon personligen ingrepe
kraftigt. Och följaktligen talades där många dåraktiga ord och skapades
många dåraktiga ting. Men ... ur denna ungdomliga strid växte upp en ny
religion. Idéerna utvecklades och sprängde de gamla skalen, och genom
arbete, iakttagelse och känsla kommo vi till expressionismen. Och så
upptäckte vi, att filmen var de tusen möjligheternas rike, och vi sökte få den i
samarbete med modern konst. Så fingo vi ett manuskript — Doktor Caligari —
vars handling till dato var den bästa för expressionistisk iscensättning. Denne
d:r Caligari, denne sinnessjuke charlatan, denne somnambul, måste kunna
skildras med expressionismens våldsamma medel.
Och vad var meningen? Meningen var att låta det yttre aktivt ingripa i
det inre. Bäst kanske jag kan förklara det med ett par exempel:
Konrad Veidt — den somnambule — rövar bort den unga kvinnan. Han
stiger in genom fönstret som ett svart spöke. Han smyger sig framåt mot
den unga kvinnans kyska, vita säng... Denne ohygglige individ, som står
under en sinnessjuk förbrytares herravälde, närmar sig den oskyldigas läger...
Hela vårt inre reser sig emot det. Vi rysa inför synen. Genom ett tekniskt
arrangemang låta vi honom verka större och större. Nu böjer han sig ned
över den vita sängen och den rena kvinnan och drar henne in i mörkret.
I denna scen skulle jag vilja ha sänkt ned svarta kloliknande skuggor
över den vita sängen... men d:r Wiene tordes inte gå med på ett så
radikalt steg.
Är det blott historier om sinnessjukdom och psykiskt överkänsliga
människor, som lämpa sig för expressionistisk filmbehandling? Nej, jag tror,
att alla ämnen kunna komma i åtanke, men de två manuskript vi hittills
använt bli lättare förstådda i expressionistisk form. För övrigt vänta vi på
författarna.
För min del ser jag en ruin i ett längre fortsättande av den hittillsvarande
användningen av filmkonsten. Behållningen blir bara reklam och sensation.
Och här kommer Europa alltid att bli bakom, ty bygga vi ett indiskt
prakttempel 25 meter högt, så göra amerikanarna ett, som är 50 meter högt, och
smycka vi detta tempel med 50 jätteelefanter, så säger den amerikanske
regissören: »Jaså, då skall jag ha hundra». De kunna alltid komma med
dubbelt så mycket.
Nej — lösenordet för oss är konst. Och där kommer dollarlandet ännu
länge att vara bakom. Och lösenordet skall vidare vara: expressionistisk konst,
ty vi leva i den expressionistiska tidsåldern. Nu kanske ni frågar vad jag
menar med expressionism, och det är: den mest intensiva utlösning av det
upplevda.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:16:11 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lhbiograf/0040.html
