Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Filmens suggestiva faror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som alltför väl kan tänkas utöva sin lockelse på svaga och
mottagliga sinnen. T. o. m. själva den av tidningarna flitigt
använda reklamfrasen, att filmskådespelet var »synnerligen
väl inspelat», m. m., en omständighet, som i och för sig
är en förtjänst, ökar i sin mån dess suggererande
inflytande.
Vi ha framdragit dessa filmer som talande exempel just
därför, att de äro typer i sitt slag. Det finnes dussintals
motstycken, som i sin skenbart anständiga form faktiskt verka
precis på samma sätt, d. v. s. som ett moraliskt gift, vars
verkningar förr eller senare framträda i en eller annan form,
utan att kunna ställas i något synligt eller påtagligt samband
med sin verkliga orsak. [1]
Men det finnes kriminalfilmer, som äro av långt betänkligare
slag, sådana, som framställa rån, mord, våldtäkt m. fl. andra
svårare förbrytelser.
Det ligger ju nära till hands att fråga sig, vilket land som
lyckliggjorts med filmen »När en man ser rött», vilken
»filmskapelse» den svenska censuren förbjöd, trots kraftiga försök
från fackhåll att rädda den. Ur censurens motivering taga
vi oss friheten anföra följande, som återgavs i Filmbladet
den 15 maj 1918:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
