Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Filmens suggestiva faror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
psykologisk fördjupning, så långt som detta på film är
möjligt, berört de sociala kontrasterna, varmed dock sannolikt
icke alla 10 lyckats.
Men även om censuren här i landet sörjer för att
»våldtäktens mera salongsmässiga former» icke överskridas, blir själva
saken därför något annat än vad den är? Vi erinra t. ex. om
Storfurstinnan, som gavs i Stockholm den 18/1 1921 och
betecknades som en »ovanlig publiksuccès», Boxargudinnan,
Jephtahs dotter, Dygden, m. fl. Även Kvarnen tangerar
skandalfilmområdet otillåtligt nära. Apropos Jephtahs dotter
tillåta vi oss ur den ansedda teatertidskriften Scenen,
nr. 18, 1919, citera följande, som författaren August Brunius
under rubrik »Den ideala struntfilmen, med ett ord om
skådespelarens risker», skriver:
När man haft riktigt roligt en gång, är man nästan skyldig att
tala om det för sina medmänniskor; och ännu mer, när man sett
någonting, som i sin art verkar unikt. Den, som skriver här, älskar
icke film, utan har tvärtom på mellanstunder fört ett litet
guerillakrig mot den dramatiska filmen. Även när filmerna äro som bäst —
och det finns ett rätt aktningsvärt antal bra påhittade och bra
utförda filmdramer — göra de intet djupare intryck i min kallsinniga
håg. Man har sett, och man har just inte haft tråkigt — det är allt.
Men det är inte troligt, att jag någonsin kommer att glömma det
danska film-dramat Jephtahs dotter. Den lilla peng, som offrades
på det altaret, var inte bortkastad, här fick jag en gång full valuta.
Tyvärr kan icke nöjet delgivas andra i fullt åskådlig form; man
måste själv ha sett spektaklet stycke för stycke för att kunna
uppskatta det. Icke ens en driven filmhabitués fantasi kan föreställa
sig något sådant.
Tänkom oss i alla fall ett slott i ett imaginärt land, där
folk emellertid har finska namn och till och med bekanta finska
namn. Det är ett märkvärdigt slott, där man inte ser till en
tjänare, varje person bor för sig i sitt rum och fördriver tiden
på skiftande fason. Hjälten, som är en berömd advokat, sitter
vid sitt skrivbord och skär de förfärligaste grimaser eller utövar
ett slags altartjänst vid ett porträtt av sin mor, som varit sköka.
I ett annat rum sitter mördare Gustav Aho och dricker konjak,
men blir ändå inte glad utan ger uttryck åt sin ondskefulla
karaktär och sitt själslidande genom att rytmiskt skjuta ut och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
