Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den dramatiska filmen som konstart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
filmen började spela ’dramer’, gick den utom sig själv, den stal
frän en annan.
Dramatiska teaterns förre chef, skriftställaren Tor Hedberg,
vilken givetvis måste betrakta biografdramat ur den synvinkel,
som osökt skapas av den konstart, han själv representerat,
uttalar sig på följande sätt:
Jag vill här icke inlåta mig pä den ofruktbara diskussionen
om huruvida biografdramatiken är att betrakta som konst eller
icke. Personligen räknar jag den till de dåliga konsterna,
åtminstone i den form den nu besitter. Jag har sett ett biografdrama,
som stundtals närmade sig till en god pantomins verkan — det
var ’De röda djäflarna’ — men för övrigt har jag fåfängt sökt efter
annat än råhet, dumhet, pinsam uppsluppenhet och falsk
sentimentalitet. Dessa groteska vanbilder av livet, med sitt idiotiska
vaninnehåll, sina stereotypa åtbörder, sitt grimaserande minspel, sina
ljudlöst talande munnar, sin ofta löjliga inscenering, sitt falska
perspektiv, sin epileptiska darrning, lika ansträngande för ögonen, som
filmen är förfäande för intelligensen, skulle kunna ersätta verkliga
dramatiska föreställningar, diktens verk, återgivna av skådespelaren!
— Man har svårt att tänka sig möjligheten därav, och skulle så
ske, skulle det, jag upprepar det ännu en gång, beteckna en oerhörd
sänkning av kulturnivån, så länge det, bland all den dåliga, dock
även finnes en god teater.
Det kan måhända förtjäna anmärkas, att det sagda
yttrades redan så tidigt som 1912 (Svensk Tidskrift, häfte V) och
att det då möjligen kunde ha sin tillämpning. Antagligen skulle
dock Tor Hedberg nu hava rätt betydligt modifierat sitt omdöme.
Författaren John Landquist bemöter (i Thalia) invändningen:
»Icke det själsliga innehållet i biografbilden är huvudsaken,
utan det fladdrande, sprittande livet» sålunda:
Men rör sig icke dramat om människoöde? Är icke det själsliga
innehållet en så väsentlig del av livet, t. o. m. så väsentlig, att
människan endast tack vare detta, sin andliga kraft, just skapar det
materiella? Ett händelsens förlopp, uti vilket tyngdpunkten förlagts
till den rent yttre handlingen, förtjänar väl ej heller i egentlig mening
beteckningen ’drama’. . .,
Och han yttrar vidare:
Sin yttersta begränsning kan den icke upphäva, och dess behov av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
