Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 11 —
Och detta tänkesätt har något besläktadt med
det som är vanligt i våra dagar, om det än hos oss
föranledts afutilistiska hänsyn,som voro främmande
för Platon. Det är ett tänkesätt, som ibland får
makt med diktarne själfve, så att de tvifla, om det
är något värde med deras kall och börja känna sig
icke längre behöfliga; liksom en händig slöjdare
skulle känna det, då någon kommit och funnit ut
en maskin, som gör allt hvad han kunde göra,
och därtill bättre. Diktens tid är förbi, och
vetenskapens är inne. Dikten breder slöja öfver
tingen och blottar dem icke, den mystifierar
stället för att upplysa. Det är tid — säger man
— att komma från bild och omskrifning till rena
sanningen, att låta den sköna leken och
drömmarna fara och se lifvet i ögonen och nämna
allting med dess rätta namn. Det är känslan
som viker och tanken som träder till väldet.
»Die Grenzen der Kunst» — förekommer det
hos Schiller — »verengen sich, je mehr dic
Wissenschaft ihre Schranken erweitert ». Konsten
är ständigt på flykt undan till nya gömslen,
medan civilisationen inkräktar urskogarna.
Alltid tillerkännes visserligen diktningen en
provisorisk uppgift. Den gräns, till hvilken
vetenskapen nått fram, är aldrig den yttersta. Bakom
den ligga ständigt andra och vidare, och i
synranden blifva ännu alltid länder som vi icke
utforskat, orörd vildskog som ingen människa
gått i, lyckliga öar långt ute i hafven och alla
dessa anade ängder, där det ännu är rum för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
