Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 57 —
værre end døden. Og hun ser dødens høihed
og majestæt.
Stærkest og vakrest kommer dette frem i
kapitlet Döden, befriaren, som jeg elsker høiest
af alle kapitlerne i Gösta Berlings saga.
Det er om en mor, som har en søn, som
aldrig har gjort hende nogen sorg. De er
fattige, men sønnen blir forlovet med en rig og
vakker pige. Og de er saa lykkelige allesammen.
Men saa kommer den uimodstaaelige Gösta og
fordreier hodet paa fästmöen; hun holder paa
at svige, men af barmhjertighed mod den fattige
familie, som hun ved, hun kan hjælpe med sine
penge, blir hun ham tro. De andre saa kanske
ikke, at det var af barmhjertighed bare. Men
hvad ser ikke en mor? Og derfor, da sønnen
blir syg, saa ønsker hun bare, at „döden,
befriaren" vil komme. Hun vil ikke, at han skal
leve og lidt efter lidt faa føie og lide, hvad
hendes moderhjerte alt har følt og lidt.
Hun ligger vaagen og lytter, saa hører hun
det banke paa vinduet. „Hvem är det som
knackar?" Och de gamla förtälja, att döden
svarade henne: „Det är döden som knackar."
Da steg hon upp, öppnade sitt fönster och
såg läderlappor och ugglor fladdra i månskenet,
men döden såg hon ej.
„Kom," sade hon halfhögt, „vän och
be-friare! Hvorfor har du dröjt så länge? Jag
har väntat, jag har kallat. Kom och förlossa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
