Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bengt Lidner. Lefnadsteckning. Af Fredrik Sander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XIII
hvilkas rangskjuka är odrägligare än tandvärk. Lägg
härtill det fasliga ödet att i 9 timmar om dagen för en dum
pojke läsa om Hustaflan och Magnus Ladulås, om
Monomo-tapa och svinmagen*. »Den», säger Shakespeare», som vid
vissa tillfällen ej förlorar sitt förnuft, den har ej något
att mista». För mig är hög tid att blifva galen. - Men
mitt grymma öde skall förändras: det skall! och jag
reser.» Hvad den dumme pojken angår, så måtte denne
discipel aldrig - såsom det hände en viss annan - hafva
fått någon »knäpp», åtminstone icke någon invärtes.
Lidner lemnade honom snart och reste tillbaka till
hufvudstaden mot slutet af år 1783.
Efter återvunnen frihet fullbordade han nu och utgaf
efter korta mellantider trenne af sina yppersta arbeten:
»Spastaras död», »Året 1783» och »Medea» - inom svenska
vitterheten ett klöfverblad af oförvissnelig skönhet och
sällsynt värde. Dessa diktverk mottogos af allmänheten
med den största hänryckning, ty sådana toner hade man
tillförene icke hört ur en svensk harpa. Man beundrade
i dem det djupt gripande och mägtigt hänförande
bredvid det ömt rörande och innerliga, lika mycket som man
genombäfvades af rysning öfver skaldens himlastormande
dj erf het.
Lidners namn flög nu på ryktets vingar vidt omkring;
för öfrigt visste man om hans person föga eller intet.
Hans förnamn (på titelbladen af sina utgifna skrifter,
liksom i sina bref, skref han alltid blott Lidner**), hans ålder
och lefnadsvilkor kände man icke; endast det hade
ryktet förmält, att han ännu var en yngling, och dertill en
vagabond, som lefde lik fjäriln för dagen.
Under allt detta saknade skalden dagligt bröd; det
gick stundom så långt, att han icke hade papper, då han
ville sätta sig ned att dikta.
Att teckna de olika skedena af Lidners nöd, kunde
vara öfverflödigt, om det vore nog att säga, att han alltid
var i stort betryck, alltid slarfvig och misshushållande;
men vi måste - och vi vilja göra det med pietet mot
hans minne - följa honom trappsteg för trappsteg till
armodets djup, för att se huru karakteren och den sed-
* Ett till formatet tjockbukigt sammandrag af Scbenbergs
latinska lexikon.
**Ånda till sin ankomst till Stockbolm 1779 hade ban skrifvit sitt
namn Liedner,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
