Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bengt Lidner. Lefnadsteckning. Af Fredrik Sander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXX
allt för mycket medtagna. På sistone plägade han
vanligen arbeta om nätterna, då sömnlösheten icke unnade
honom hvilans rö och glömska.
Då Gustaf III fallit ett offer för en mördares hand,
sjöng Lidner i tvänne qväden, »Gustaf III förlåter och
»dör» samt »Klagodagen», sin vördnad och sin saknad;
hvarefter han för hertigen-regenten tände sångens rökelse
under förhoppning att blifva ihågkommen ined någon
fullmakt och pension. Han synes ock vid denna tid hafva
fått sig tillförsäkradt ett årligt understöd af 100 drdr.
Men först då han låg på sin sotsäng, ankom bud ifrån
hertig Carl med förfrågan, »hvilken syssla han kunde
bestrida? ty den skulle han få». Den af tynande skalden
smålog och svarade: »Hvarför har man ej gjort mig denna
fråga förr, då jag kunnat bli verlden och mig sjelf
nyttig? Nu kommer den för sent. Jag väntar i en annan
verld en större lycka än den alla konungar kunna gifva
mig. Men bed hans kongl, höghet att ej glömma min
olyckliga maka och mitt lilla barn.» Då budet aflägsnat
sig, såg han på sin maka, tryckte hennes hand och
försökte ännu en gång på diktens språk tolka sin
tillgifvenhet och sin tacksamhet för hennes trohet; men då
tankegången förvirrade sig och versen blef osammanhängande,
upprepade han ur en kort förut dikterad stof dessa ord:
Förgäfves min "harpa jag tager,
Hon vägrar det suckande hjertat sitt ljud.
Farväl min odödlighets lager!
Jag glöms, men dock käns af en vän och af Gud.
Lidner afsomnade natten mellan den 3 och 4
januari 1793, trettiofem år och nio månader gammal.
Den bedröfvade enkan var i förlägenhet om medel
till begrafningen och visste icke, hvarthän hon skulle
vända sig att erhålla någon hjelp. Men då lät Bellman,
som numera sällan qvad, plötsligt förkunna, att han ville
sjunga offentligt; hvarefter han på källare och värdshus
påkallade det allmänna deltagandet genom
tillfällighetsdikter, af hvilka minnet lyckats bevara denna strof:
Skalderna ha aldrig råd
Att en bror i grafven sänka,
Knappt till svepningen en vad,
Mindre facklorna som blänka.
Visen ömhet, visen nåd
Mot poeten Lidners enka!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
