Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bengt Lidner. Lefnadsteckning. Af Fredrik Sander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXXII
otryckta smärre dikter af Lidner, förskaffade henne ett
välkommet och välbehöfligt understöd på hennes gamla
dagar. Då hon utbekom något qvartal plägade hon bjuda
sina väninnor till sig på kaffe och då framtaga Lidners
skrifter och ur dem uppläsa de stycken, hvilka hon mest
beundrade. Likväl skall kaffesystrarnas förtjusning, till
hennes förtret, icke hafva räckt längre än välfägnaden;
hvarimot den förnyades vid nästa bjudning. Men många
tårar hade den forna Jaquette Hastfer utgjutit öfver det
blad, hvarpå hon läste:
En gång, nar Lidner är ej mer . . .
Den Lidner, soin du nu din ömhet värdig finner,
När uppå detta blad du ser,
Att du dig dock förflutna dar påminner,
Och glömmer ej det hjerta jag dig gaf!
Min vålnad öfver dig vid månens blick skall strimma,
När till min lagerkrönta graf
Du stum och tårögd går en helig midnattstimma.
Hon dog i början af 1820-talet och följdes den l
januari 1824 af den i barndomen för sin skönhet prisade, af
sin fader förevigade dottern Adelaide, hvilken vid moderns
sida framsläpat ett glädjelöst lif uti sin färdeneärfda
fattigdom.
»Det är menskligt att fela, men gudomligt att förlåta»
- har Lidner yttrat. Vi hafva ingenting att förlåta
honom, men mycket att tacka honom för. Då vi nu följt
honom till den hvilopunkt, der jordevandringens väg
slutar, låtom oss kärleksfullt draga täckelset öfver den fallna
stoftvarelsen, för att i stället lyfta slöjan från den
förklarades bild i sångens tempel. Det återstår oss ännu att
kasta eri blick tillbaka på karakteren af den poesi, hvars
tolk han varit.
En rik och varm käusla är det första, som
uppenbarar sig i Lidners skaldskap: inom henne verkade
himmelens makter och sådde idéernas eviga sade i en fruktbar
jordmån; men ovännen kom och sådde ogräs bland
hve-tet. Man skulle kunna likna känslan vid en degel, uti
hvilken guld, silfver eller simplare metaller uppmjukas
och genomgå en luttringsprocess: kärlek, hat, glädje, sorg,
längtan och alla de lidelser, som röra sig i skaldens inre,
gå igenom hans känsla; och då han söker gifva hennes
innehåll ett uttryck, får detta vanligen en styrka, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
