Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spastaras död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53
Dock dygden, just då dundren knalla,
Sin oskuld kan till vittne kalla,
Och himlen, då hans viggar falla,
Skall rodna för sin oförrätt.
Det töcken, hvars viggar dig krossat, Spastara,
Försvinne från jorden, från himlar och haf!
Dock - om så oföddvärd en älskad son kan vara -
Att hata . . . hata? Gud! den honom lifvet gaf;
Örn ej i känslor dränkt hans hela väsen blifver
Vid minnet, hvad en mor tör evig kärlek bär;
Om vid dess suckar döf på lastens väg han är,
Och henne sorg till lon för tro och Ömhet gifver ;
Kan hennes stoft han utan tårar se,
Må Öfver hans hjessa det töcknet då välta,
I blodskurar smälta,
Att himlarna rysa och djeilarne le!
Spastara! om min suck dig hinner,
Der du med englar dig förent;
Och du en himmelsk skönhet finner,
Ett hjerta, som Guds tanke rent,
Ett hjerta, som mitt öde sårar,
Spastara! om du henne ser,
Då tyst, som tålamodets tårar,
På detta klot hon blickar ner,
Och hennes suckar uppenbara,
Att från en älskad son hon for:
I hennes sköte flyg, Spastara!
- - Det är min mor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
