Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Yttersta domen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
I domens svarta moln, o storm, mig återför!
Jag skådar endast brott, jag endast fasor hör.
Förgiftad af dess luft, min sällhet re’n försvunnit.
Gud! fins ej dygden mer, der dock ditt blod har
runnit ?
Hon fins! se med hvad lugn på jordens grus hon
står,
Mot tålamodet stödd, i hoppets rika spår.
Sin fackla religion vid hennes sida tänder,
En engel dundrens eld från hennes hjessa vänder.
Som längtan på en strand vidt efter seglen ser,
Som dagakarlen gläds, då solen skrider ner,
Så hon med tårfull blick åt höjden Ögat kastar;
Så hon med vällust ser att tidens timglas hastar.
Kring henne, hvilken flock! - Min forna skräck
försvann,
En kung, som Gustaf stor, och öm och vis, som han.
En mensklighetens vän, som då, när tårar flutit,
Åt uslingen sitt bröd, men uti löndorn brutit.
I dödens mulna stund, vid domens tordöns-skott,
Hvem andas lugn och mod? Den, som gjort
menskor godt.
Ack! i hans blick din nåd, o Gud! vi dyrka borde.
Om ingen himmel fans, du en för honom gjorde:
Och der en Pythias vid Damons urna står,
I englars glada famn sin vän han skåda får:
Och den sitt fosterland har ryckt ur kungars boja,
Förnöjd med sinneslugn, med otack och en koja.
Och der naturens son, som född i mörkret var,
Och aldrig känt den Gud, hvars väg han vandrat
har:
Och dessa mödrars skrän! . .. ack! hvilken älskad
smärta -
Allt tärs af domens eld! men ej et h modershjerta.
Lidner, l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
