Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik den fjortonde. Sorgespel i fem akter - Första akten - Tredje scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
Hon ljus, fast långsamt nog, åt nedtryckt sanning ger,
Och om min kung . . .
Erik.
Håll, prins! jag vill ej höra mer.
Bland Sverges största män du mig förskona borde,
Att nämna de förbund med Sigismund du gjorde,
Då rnitt förbund till trots en polsk prinsessa blef . . .
Dock jag ej yppa bör, hur långt ditt hat dig dref.
Kom, följ mig, prins!
(Tar Johans hand och för honom till Gustaf Wasas bildstod.)
Se här! hvad säger dig ditt hjerta?
Förfölj mig, om du djerfs! Mins du förutan smärta
Den dag, den bistra dag, då Gustaf Wasa dog?
Mins d-u hans ord till oss, när han sitt afsked tog?
»Det är i dag jag får till edra fäder vandra,
Af år och krona trött. Jag lefvat har för andra:
Jag dör nu för mig sjelf, och, då min sol går ner,
På en förfluten tid förnöjd tillbaka ser.
Som kung jag lycklig är, som far mitt hjerta blöder;
Men räcken mig er hand, att lefva stads som bröder.
Om enighet och fred bland er ej herska får,
Så krossas på en dag ett verk af fyrti år:
Mitt stoft skall kräfva hämd, och hämd mig himlen
gifver,
Om Sverge genom er på nytt förloradt blifver.
Omfamnen er: jag dör!» ... han dog. Hör, hur
han nu
I grafven suckar tungt . . . Min bror, hvi dröjer du?
Låt ett så heligt stoft en ostörd hvila njuta,
Och svär, att du i dag ditt hat mot mig vill sluta.
(omfamnar Eriks knän),
Min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
