Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik den fjortonde. Sorgespel i fem akter - Första akten - Sjette scenen - Sjunde scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264
Erik.
Ditt barn?
Catharina.
Mitt barn! ack: Gud! mig hjertat brista vill.
Sjunde scenen.
Erik. Catharina, Märta Lejonhufvud.
Märta Lejonhufvud.
Förlåt, min dyre kung, ett mer än krossadt hjerta,
Hvars oskuld är mitt hopp, och all min tröst dess
smärta,
Om utan tillstånd jag djerfs träda fram för dig;
Men jag olycklig är: du bör förlåta mig.
Den rätt naturen gett åt dem som ödet sårar,
Att nalkas kungars tron med oskuld och med tårar;
Och aldrig större glans och mer behag han får,
Än då, när vid dess fot deri slagna dygden står.
Du ser i mig en mor, hvars son af fjättrar tryckes,
En maka, hvars gemål ur hennes armar ryckes:
Med frihet i sin själ och bojor på sin hand,
Han suckar ej för sig, men för sitt fosterland.
Och då den lägsta träl din mildhet får erfara,
Hur kan du orättvis imot en Sture vara?
Jag talar fritt, monark! min smärta mod mig ger;
Jag maka är och mor, och jag är intet mer.
Låt icke det beröm, som du tills nu fått vinna,
Af ett oskyldigt blod utplånadt bli.
Erik.
Grefvinna!
Jag vet min pligt som kung, som menniska och far;
Och den skall fyllas opp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
