Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik den fjortonde. Sorgespel i fem akter - Tredje akten - Fjerde scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
Johan.
Tänk, en yngling, kär och svag,
Som i sin moders famn sin mesta tid fördrifvit,
Har på ett Ögonblick så nitisk hjelte blifvit.
Sture.
Pompei var sjutton år då han de Parther slog:
Den tjena kan sin kung är redan gammal nog.
De sår, som efter krig en ynglings mandom tyda,
Långt mer än silfversnö på sorglös hjessa pryda.
Vet, prins, då af min mor min barndom vårdad blef,
Hon Svante Stures död hvar dag för mig beskref,
Och i mitt späda bröst, vid hvarje ord jag hörde,
En modig känsla sig med ädel afund rörde:
Jag kände jag var till, då jag i vaggan låg,
Och efter lagern grät förr än jag svärdet såg.
Johan.
Hur lyckligt, om ock nu med denna hjeltars anda,
Naturen äfven fick sin ömma känsla blanda!
Sture.
Nej, prins, så dyrbar skatt har jag ännu ej mist;
Men hatar göra godt, om det skall ske med list.
Tro mig, att detta bröst kan ej omenskligt blifva,
Och ve den aldrig rönt hvad vällust tårar gifva.
Min far! jag mot mitt lif din frihet vexla vill;
Jag kan ej mot min dygd, ty hon hör himlen till.
Och skulle jag väl då imot din Önskan svara,
Du, som mig sjelf befalt att svensk och Sture vara?
Din frihet tyngre blef, än bojan som du bär . . .
Men har mitt fosterland förtjent en Belisair?
(Med föraktlig ton.)
Jag bör ej glömma bort en hertigs nåd att prisa,
Som värdes för min far så mycken Ömhet visa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
