Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rustan. Opera i tre akter (Fragment) - Tredje scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
339
Eoxana.
Frukta att den eld, dig bränner,
Sulims hämd uppå dig drar.
Mirza.
Hjertat ingen fruktan känner,
Då det allt förlorat har.
Tillsammans.
It. Ack! prinsessa, qväf
din smärta,
Ingen makt på ödet
rår.
M. Nej, Eoxana, detta
hjerta
All sin tröst af
tårar får.
Mirza.
Eoxana! mins du ej med hvad för dristigt mod,
Han jorden färgat har med dessa vilddjurs blod?
Hur stolt, som dundrets gud, han lik en ljungeld hastar;
Hans segervanda arm i stoftet tigern kastar.
Från detta ögonblick mitt öde uppfyldt är.
Ack! Eustan, du allt lugn från detta hjerta drifvit,
Mitt ömma bröst långt mer än tigern såradt blifvit!
Din teckning evigt jag i detta sköte bär.
Eoxana.
Hvad båtar väl en eld för Eustan fåfängt nära,
Och uti evigt tvång en olyckskedja bära,
Då du på en förlorad strand
Ät Sulim måste ge din hand?
Mirza.
Den eld, som utgör all min plåga,
För dig och himlen upptäckt är;
Men Eustan känner ej den låga,
Som jag fördold i bröstet bär.
Jag på min svaghet seger vinner,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
