Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Eriksson skugga till Gustaf III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350
Det tillhör ödet ock en gång att uppenbara,
Hur man förrädare . . . och äfven svensk kan vara.
Du såg dig om ... stod qvar, och äran till dig for.
Ack! ensam och i nod blir hjelten dubbelt stor.
Så står den stolta ek, se’n stormen slutad blifvit;
Och fins ej mer ett träd, som hennes stam omgifvit.
- Men hämden har sitt rof - Din blick nu allt förmår.
För svenska hjertat, prins! jag än i borgen går.
Hur mäktig ej en kung, då folkets kärlek brinner;
Den hjertan vunnit har, ock slott och städer vinner.
Soldaten känner jag, med den din tron jag vann;
Har blott befälet mod, han aldrig svika kan.
Hvad hör jag? Folkets röst sig nu med din förenar.
Hvad ser jag? ättling! dig på Moras helga stenar.
... O minne! - Konung! här du redligheten ser.
Och om hos dalkarln ej: fins dygd hos menskor mer?
Med detta tappra folk, med dem, som dig omgifva,
Gack, prins! mig värdig, gäck, Europas stöd att blifva.
Du går - Jag skådar nu, hur segern vingad står,
Och samlar styrka re’n att hinna dina spår.
Hvad är du? Från dess blick du ljungelds-lik dig döljer
I Muskovitens blod hon sina vingar sköljer.
Det svenska lejonet, hur stolt! nu reser sig.
Det ryter: Wiborg bräcks, och Newa hyllar dig.
O Sturar, Torstenson, Baner! min röst er kallar.
Han strider! ... Sen hvad blod uti hans fotspår svallar.
Sen hur han ljungar fram! - Jag nu ej mer begär:
Min högsta ära blir, att jag hans stamfar är.
Då slagne svenskars blod för dina fötter rinner,
Att deras makar du med Ömhet dig påminner!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
