Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf III förlåter och dör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364
Gustaf III förlåter och dör.
, utur nattens djup, den stolta solen bröt,
Naturen S11ckade, fast åskans moln försvunno.
En ovan vällust sig i englars hjertan göt,
Och Carlavagnens bloss kring Gustaf Adolf brunno.
Der stodo Sturarne, der Engelbrekt man såg,
Från Wasa flög en blick, lik floden, då den svallar
Och ur en tvinad jord det torra kornet kallar.
Af himlar väntades en hjeltes segertåg . . .
Och Gustaf på sin dödsbädd låg.
Vid den, se der! ... Se Magdalena,
Lik religion, då hon sitt hopp förlorat har!
Och denne späde prins med henne tårar ena,
Förgäta kronans glans, och gråta blott sin far.
Carl, med sin lagerkrönta hjessa,
Nu lutande mot majestätet står,
Hans hjerta häftigt hörs förtviflans suckar pressa,
Han gråter . . . hjeltars gråt har blod i hvarje tår.
Han ryter hämd . . . men Gustaf talar . . .
Kring Cejlons öknar så dem östanvinden svalar . . .
Nej! nej! för sina mördare
Messias ropat så: »Min far! förlåtelse!»
Och Gustaf talar:
»Jag dör. Mitt diadem i tjugu år jag bar.
»Förlåta! . . . hvilken fröjd, då hämdens eld man har!
»Bedragen, ofta nog, jag nu den vällust känner,
»Att, fastän kung, jag egt, ehuru få, dock vänner;
»Och röner, konungar, som födde bli till brott,
»På döden trotsigt se, när de sitt folk gjort godt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
