Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glömskan - Midnatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
377
Gud! öfver glömskans haf din blick omätligt brinner.
Du varit och du är ... men kaos öppnat sig,
Och himlarna förgås, och allt ditt verk försvinner,
Och allt förgäter dig.
Nej! jag af Gud en del. Mitt upphof och min ära!
Du ropade mig fram ur glömskan, för att bli;
Och nu jag hennes rof? . . . jag skall dig offer bära,
Jag evig är och fri.
Midnatten.
käre vålnader af mina forna vänner,
Omgifven mig, och sjung, du ömma näktergal!
Ur molnen, måne, bryt! Jag gråter och jag känner
I enslighetens djupa dal.
Och, känslor, som så mildt förljufven all er smärta,
Och, midnatt, som så ömt mot klagans suckar tar,
Förtjusen I min sång! - Min lyra och mitt hjerta
Jag er ju länge helgat har.
Stum, helig natten är. På gräset daggen droppar,
Jag hör bland lindars sus den sorgsna källans ljud,
Jag ser... o du natur!... ser blommans slutna knoppar,
Och fälten ropa: »tillbed Gud!»
Här randas bergets spets af månens purpurblickar,
Som flamma i de träd, der mossbevuxna stå.
Nu han ett mjeltsjukt sken kring multna grafvar skickar,
Och suckar upp ur hafvet gå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
