Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Midnatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
379
Förtviflad, och dock skön, hon ner i dalen träder.
Vid lutans sorgsna ljud, då hon på liljor går,
Hör bäckens ljufva sorl, hor vestans tjusta väder:
De susa kärlek i dess spår.
Förskjuten af sin mor en brottslig yngling klagar,
Från månens mörka klot den första stråle stjäl,
Att hafvets svalg få se, att sluta multna dagar -
Med dygden slutas lifvets väl. «
Då nattens majestät kring rymderna sig sprider,
Sin morgonsol han mins, sin oskuld och sin dygd.
Det svarta molnet fram med tomma dunder skrider. ..
Nu mins han ånger, fel och blygd.
Men månen snart, ack! snart sin glans skall återvinna.
Den fläck uppå sitt namn, en villad yngling fått,
Utplånas ej af år, som ärorikt försvinna -
Det blir ej hans, men tidens brott.
Sitt hufvud mot sin arm han på en grafhäll böjer:
»Jag blef dock, Gud! förförd . . . och i hvad späda år!
))På lastens gräns ett steg, och sig en afgrund höjer,
»Derur ej ångern rycka får.))
»Ja! menskan är barbar - att jag af vågen föres
»Dit hennes etter mer ej fläcka kan mitt namn!
»Jag känslor haft och har» - Hvad röst nu fjerran höres?
»Kom åter, kom uti min fainn»!
En moders röst det är - Bland menskor blott de ömma.
Se sonen vid dess fot ... du skrider, måne, fram.
Men, tigrar! edra brott er skapare vill glömma . . .
I höljen likars fel med skam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
