Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Midnatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
381
Men hvem med mordisk blick en helig stund mig möter?
Ack! en förtvinad mor med barnet i sin famn.
»Förr’n du af hunger dör, en dolk ... jag denna stöter -
»Försyn är blott en dikt, ett namn.»
En svala på dens torp, som mig till tårar väckte,
Sitt näste hade byggt, och strax hon skåda får,
Hur svalan ungarna med sina vingar täckte,
Och hade korn, fast ej hon sår.
Naturen kräfde ut sin rätt i moderns hjerta.
Ur handen dolken föll. Från detta ögonblick
Hon tillbad en försyn, som väger fröjd och smärta,
Och bröd för sig^ och barn hon fick.
Nu störtar mörkrets flod och natten sig förskräcker.
På floden åskan far, i hafvet buller hörs,
Och med sin afgrund upp Vesuv mot molnen bräcker,
Och häftigt jordens grundval rörs.
Bland eldar, storm och sjö, en seglare der svallar.
Re’n flammar mastens topp, re’n rodret bortryckt är.
På en förtviflad hop ur klippan döden kallar:
Och se! nu krossas seglarn der.
Hvad vilda skri jag hör! o hoppet släckt i nöden!
Hvem i ett afgrunds svalg kan öppna dig en hamn?
Religion! ... Se der en mor - hon trotsar döden
På plankan med sitt barn i famn.
Från klippan slungas de och dundrens vågor plöja.
En eldsjö strax mot dem ur hafvets afgrund far,
Ät höjden modern ser . . . med viggen blixtren dröja:
Naturen sina samband har.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
