Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ömheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384
Än till en känslolös har lyckan mig ej gjort,
Och ingen stjerna fått mitt bröst i sten förbyta;
Än genom likars blod mitt namn ej blifvit stort.
Så sjung då, rörda sånggudinna,
Med mig den gudavällust njut,
Att låta ömma tårar rinna
För den, som pressar tårar ut.
Jag är ej huggen ur en klyfta:
Hur kan jag se min nästa snyfta
Och icke delta i dess qval?
Långt bort, I stolta slott! er höjd mig icke rör;
Kom ömhet, och mig fram till uslas kojor för,
Till grafven, der en far sin enda dotter gråter,
Till Zephis, som har mist sin oskuld och sitt hopp;
Till sjelfva lastens gräns, der ynglingen förlåter
Sin Gud, sin dygd, sin mor, och stupar i sitt lopp.
Till dig, min arma olycksnästa,
Yill jag med denna lutan gå;
Vid ditt vill jag mitt öde fästa,
För att af Ömhet gråta få.
Hvar tår, som ned från ögat flyter,
Till slut sig i en perla byter,
Att i min urna infäst bli.
Den första känslan du, mitt upphof, njutit har;
Du grunden till mitt väl och verldens daning var,
Och ömhet mante dig din himmel att förlåta:
Messias! hvilken mängd af känslor rörde dig!
Du ville menska bli, att få som menska gråta:
Du ville känna nöd, att ömma ock för mig,
I, som ifrån förnuftet viken!
Hvar är den hemska af grundsgrop,
Den eld, hvarom I djerft prediken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
