Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfver Urani
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
410
Men minne af naturens tårar,
Som pressades utur ditt bröst,
Vid nödens bittra klagoröst -
Men minne! . . . hur du grymt mig sårar!
En dödens skepnad, hungerns bild,
Mot Urani, som mördarn vild,
Sitt barn med brustna ögon sträcker,
Och hon - o mensklighet! hur stor!
Med engla-kyssar det betäcker,
Det knäböjd åt sin moder räcker,
Och ropar: hjelp! - du är ock mor.
Likt störtregn mina tårar strömma,
Och än - ack! hvad mig återstår -
Att sansa mig, vill jag förglömma,
Ack! allt hvad fordra kan en tår.
Fri i ett samqväm der inträder,
Med blygsamhetens slöja täckt,
Den Urani, som längtan väckt,
Som gläds för det hon andra gläder.
Ack! säg mig, hvar dess like fans
I åtbörd, snille, tal och dans?
Men hvarför detta sig påminna?
Hon är ej mer! hon är ej mer!
Ack hvilken bild! Hvad tårar rinna!
Jag på din dödsbädd nu dig ser!
Hur kindrens rosor der försvinna!
Ack! mer ej dina ögon brinna:
Blek, matt och stum du dignar ner,
Vid denna bädd, der tröstlös ligger
En dyrkad mor, och himlen tigger,
Om enda barnets räddning ber.
En brusten blick din känsla röjer,
Du flämtar - staplar hennes namn:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
