- Project Runeberg -  Lif och Död eller Branden vid Glasbruksgatan år 1840 /
48

(1869) [MARC] Author: Lars Johan Govenius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.



Gubben både knappast sett Elin på de sista dagarna,
ty hon hade varit mycket utomhus och sällan
närvarande vid måltiderna. Det var liksom en lättnad när
hon var borta, emedan vid hennes åsyn rörde sig något
i skrymtarens hjerta, som var obehagligt och oroande
både dag och natt. Den fördömda eldsvådan ville ej gå
ur gubbens hjerna, utan nattetid såg han den unga
flickan stå vid fönstret sträckande ut sina annar i
förtviflan, och bakom henne syntes lågan tagande gestalt af
furier, som med grinande ansigten och tjutande läten
torsk räckte drömmaren och kom kallsvetten att sippra
på hans fårade panna. Dessutom hade en ny
plågoande slagit sig ned i Olof Reuss inre. Det var
räddhågan för sina nförsigtiga yttranden i portgången den
olyckliga natten, hvilka blifvit observerade af en
menniska, men hvad hindrade att flera lyssnat och att en
anklagelse framkom i dagen? Genom en sådan skulle
helgonglorian snart förblekna och Cainsmärket intaga dess
plats. Det var visserligen en simpel sjöman, som hört
orden, men äfven sådana kunna tala, och tänk om Elin
skulle tå veta detta, hvad skulle då den tilltagsna
jäntan göra? Jo, kanske begära en ny förmyndare. Hon
hade redan misstanken född inom sig och den kunde
lätt öfvergå till visshet. Olof Reuss var missbelåten
med sig sjelf. Den pietistiska andan inom honom ville
ej räcka till att döfva samvetet, ty sanningen stod
lefvande framför honom. Hvart han ställde sina steg,
tyckte han att röster förföljde honom och ropade-
«mör-dare, kom, lågau väntar»! — och till råga på all olycka
hade assuransbolaget nekat betala, emedan personer, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 15 17:19:33 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lifochdod/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free