Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Matmors friare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men när så matmor kom framåt sommaren, när de lukade
linet, och hade fläsk och äggröra till »merafton» och
lintygsärmarna uppkaflade från de runda, solbrynta, svällande
armarne och tittade på honom hjärtligt och godt med stora,
bruna ögon och frågade:
— Johannes lelle, du stannar väl hos mej te året? Lönen
bli vi nock sams om, — då hade han inte, om det så gällt
hans lif, kunnat låta bli att svara:
— Ja, ä matmor nöjder mä mej, så inte grunnar ja på
nån flöttning.
Den snälle Johannes kastade aldrig en tanke på att för
egen del vinna Stafva. Han tänkte egentligen inte alls själf
öfver sin ställning, men hade han gjort det, så skulle hans
önskningar aldrig sträckt sig högre än till att i frid och ro
för »matmors friare» troget och flitigt tjäna, slita och släpa
för läskamraten hela sitt lif igenom och tre gånger om dagen
se henne sitta midt emot sig vid bordet, brunhyllt,
högbarmad, vänlig och mild, leende så att de hvita, breda,
välformade tänderna glänste under högröda, svällande läppar.
Slutligen blef det allvar af med matmors gifte.
Rusthållaren i Skepplinge hade kommit i blåmålad trilla med sina
bruna unghästar för och i hvinande fart kuskat upp för allén.
Det var granntyg till pojke och nickelbeslag på stångselarne,
och när han slog klatsch med smällpiska just ve dä han
svängde om sötapeln ve boknuten, tänkte Stafva ve sej själf:
»Nu eller allri.»
Och det såg ut som om det skulle blifva »nu».
Rusthållaren och Stafva kommo godt omsams, och friarn tyckte
om allt hvad han såg på Grönåkra. Inte var matmor så
värst »kär» inte, för det kunde hon visst aldrig bli; hon
var så märkvärdigt lugner å sej. Men någon gång skulle
det väl ändå ske, och likare friare fick hon aldrig, det
visste hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
