Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Matmors friare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Huru länge? Ja, det visste Gud allena, kanske ... ända från
det de »stodo på gången» ihop.
Mor Stafva hade väntat på kärlek i tjugoåtta år. Nu blef
det henne för trångt om hjärtat. Tyst smög hon fram och
lade handen på hans skuldra:
— Johannes!
Johannes rättare hoppade till, blef röd som blod i ansiktet
och stammade:
— Tvi vale, matmor, så ni skrämde mej! Att I går tocken
å snier er på en stackare ... ja ... ja ...
Men då satte hon sig ned på tufvan bredvid honom, tog
armen om hans bruna, håriga nacke, drog honom till sig och
hviskade om igen:
— Johannes ...
Och sen hviskade hon ännu mycket, mycket mer, och
Johannes kände det som om en vild, öfvernaturlig fröjd velat
spränga hans bröst, som om han för bara glädje inte skulle
kunnat lefva till kvällen; och när han då ändtligen kunde
säga något, blef det:
— Men kära, välsignade matmor ... Sta ... Stafva vill
ja sia, hva bara ska socknaborna å lejefolket där hemma säja?
Å hva ska rusthållarn töcka?
Mor Stafva rätade upp sig, den fylliga barmen höjde sig
för ett djupt andetag, det glimmade till i de stolta, bruna
ögonen, och så kommenderade hon, alldeles som om hon
stått på farstubron där hemma:
— Spänn för, Johannes! Mor Stafva i Grönåkra ä riker
nock te å själfver hämta sej en friare i sin egen kärra!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
