Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Den blå och gula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På lockets andra ända låg familjens stora tvillingsfåra med
mors strumpeband bundet om alla fyra fötterna. Och mor
klippte och klippte i tvillingsfårans yfviga päls, och grät när
hon såg på Sven Petter, som skulle ut i världen. Och när
fåran sparkade och slog med hufvudet i fållbänkslocket, gick
där riktiga vågor i den sura mjölken i bleckbunken.
Det var bra sent att klippa får nu, men när de skulle
släppas ut i våras, voro de så magra, så mor hade inte vågat
beröfva dem pälsen.
Det var bra tidigt att ställa Sven Petter ut i världen,
men i träsoffan borta vid dörren krälade fyra stycken, som
voro ännu spädare än han och måste näras af den usla säden
därute på backen, där stråna stodo smala och bleka och
lillgamla som om de dragits ur jorden med tång.
Far hade gått på dagsverke tidigt på morgonen. Hans
afskedstal var inte långt. »Ajöss mä dej, here! Stöflarna
får du bära i en penne på ryggen», det var alltihop. Men
en mor är sig alltid lik, antingen dess tårar falla i
batistnäsduk eller på locket till en gammal fållbänk, och mor Kajsa
släppte ned fåran på golfvet, tog Sven Petter i famnen och
sa: »Herren vare mä dej! Tyar du inte den lelle
mjölkadroppen, som ä igen i bonken?»
Och så bar det af mot söder med sexton skilling i
västalomman och hvardagskläderna i en liten påse på ryggen.
I Skåne voro fälten grönare och kornet tätare och
bönderna tjockare, men de hade inte lust ändå att ta en liten
utsvulten Smålandspåg i maten. »Vaktepågar» hade de själfva.
Och så gick och gick Sven Petter tills han kom till själfva
Malmö, men inte ens där behöfde man en gosse, som inte
hade andra rekommendationer än stora, ljusblå, ärliga ögon
med två blänkande tårar i, när han frågade efter arbete.
Så var där då slutligen en fin herre, som gaf Sven Petter
ett stort, bra mål potatis och kalfstek och skickade honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
