Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - »Han kommer nog»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
studeranden Karl Johansson hade inte varit synlig på
två år.»
Nu kunde icke själfva mor Lena längre drömma sig sonen
med kalk och patén vid sin dödsbädd, men, ack, om han
ville komma ändå, huru fattig, usel och eländig som helst,
utan vin och oblat, utan invigda händer! Hvilken hand är
väl ändå mera vigd att sluta en moders ögon än sonens!
Men han borde komma snart, ty det skymde till helgmål
för backstugans invånare, och gummans stämma blef allt
mera svag, då hon nästan medvetslöst jollrade:
»Han kommer nog, han kommer nog!»
Och så kom han. En stilla, ljuflig sommarkväll i själfva
solnedgången. Då mor Lena tittade upp, stod han i dörren.
Hennes ögon kände inte igen den prydlige studenten, hon
bjudit farväl för tio år sedan, i den bleke, utmärglade
vagabonden, som nu riktade feberglödande, tårfyllda blickar på
henne, men hennes hjärta skriade hans namn lika snabbt och
ofelbart som kompassnålen springer mot norr.
Och så fick hon åter igen höra honom »predika». Men
det var inte en sådan predikan, som hon väntat på i tio år.
Det var en syndens och nödens högmässotext, gripen direkt
ur det verkliga lifvet, och predikanten var i eländets fulla
ornat: i smuts och trasor. Och det var inte många »Fader
vår» i den predikan, men afgrundens furste figurerade där
emellanåt och fick, som vanligt, skuld för så mycket, så
mycket, som gått ynglingen och mannen emot och bringat
honom dit, där han nu låg vid föräldrahemmets dörr, men
också vid dödens.
Men allt efter som natten led till slut, och fåglarne
vaknade i hagen, och morgonrodnaden bräckte in genom rutan,
och sonen började skönja rynkorna på moderns panna och
faderns lutande gestalt, så kommo ångern, själfanklagelsen och
tårarna. Och vid själfva soluppgången slumrade han in med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
