Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Kungsskjuts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men Pärla var inte ledsen alls, utan gnäggade helt belåtet,
antingen hon nu inte förstod hvad pojken sa’, eller det var
med henne som med så mången på två ben, hvilken också
»gått i kungsskjuts», att »brödstycket» tröstade henne.
Och ända till fredagen kom Ola Jönsson hvar enda dag
till Pärla på ängen med en kappe hafre, så märren begrep
rakt inte hvad som satte åt husbonden.
Men hafren åt hon upp utan att förstå hvad hon fick
honom för, alldeles som en herrekarl hänger på sig en
ordensstjärna.
På fredagen bar det af till Rackarbo gästgifvaregård, och
dit hade folk samlat sig från fyra kyrksocknar för att se på
landsens fader och de små prinsarne.
Men midt i hopen gick länsmannen och var rysligt arg
och svor på det trogna folket, som hade så oändligt svårt
för att ordna sig på två led å ömse sidor om vägen och för
att lära sig hurra. Och i hvarje uniformsknapp dallrade en
stor svettdroppe, fälld i sommarvärmen för kung och
fosterland, tron och altare af konungens höga befallningshafvandes
representant i Rackarbo.
— Edra sakramenskade bulvaner, kan ni inte förstå, att
ni, som ha snygga tröjor, ska’ stå i första ledet, och där ska’
nämndemannens flickor också stå med blomsterkvastarne. Och
så när kungen kommer och jag ger tecken med näsduken,
hurra ni allihop nie gånger, såsom jag lärt er, så att när jag
lyfter näsduken säger ni »hurr ...», och när jag sänker
honom säger ni »... rah!»
Jag tror nog, att svenske män ännu en gång skulle kunna
utan att bäfva låta ställa sig mot ett fientligt kanonbatteri,
men nu, när det gällde att bringa sin konung ett uttryck af
sin undersåtliga kärlek, darrade de i hvarenda lem. Utom,
förstås, två gamla gratialister, som varit med både vid
Leipzig och Dennewitz och hurrat för själfve stamfadern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
