- Project Runeberg -  Lifsbilder ur svenska hem af Sigurd / Första delen. I svenska bondhem /
221

(1903) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Gamla dadda

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

trifvas godt vägg om vägg med den himmelska, ty
teologerna förlofva sig vanligen redan när de taga »prakten», om
de inte kommit sig till med det ännu förr, och nu skulle
gamla dadda se Gustafs fästmö.

Hon var så blid och rar med vänliga, blå ögon, litet för
stora händer — just sådana, som nödens barn tycka om att
finna i prästgårdar — och en ljus linongsklädning, som kyskt
och anspråkslöst smög sig efter den späda gestalten.

Åh, hvad det blef varmt om hjärtat på Anna Greta, när
de båda unga utan krus togo henne i famn och icke det
minsta aktade om all potatisskalen, som ännu hängde fast
vid gummans förkläde. Det fårade anletet blef alldeles
eldrödt. Bevars, en gammal människa, som stått vid bakugn i
tio år!

— Nå, hvad tycker du, gamla dadda, hvad tycker du?
jublade den unge prästen.

— Salig brukspatronessan skulle knappast valt bättre själf
åt sin Gustaf, sade gumman och neg.

— Var det inte det jag sade dig, Karin, att du vid
tentamen för Anna Greta bums skulle ta högsta betyget,
skämtade fästmannen.

Den gamlas hand for smekande öfver ungmöns fylliga
skuldra:

— Herre Gud, så fin och rar! Henne får Gustaf lof vara
rysligt snäll mot!

— Det var alldeles samma tonfall, hvarmed dadda en
julafton för tjugo år sedan förmanat: »Se, sådana vackra
tennsoldater; dem måste lille Gustaf vara mycket rädd om.»

Och så skulle mamsell ut och se gummans griskulting;
Gustaf kunde se efter kaffet så länge. Och när de kommo
ut, tog Anna Greta glasögonen af sig, tittade flickan rätt in
i ögonen och sa:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:20:24 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lifsbild/1/0231.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free