Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Svärmor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
del, Kalle mest, ty hos honom skulle hon bo så länge hon
lefde, det hade de kommit öfverens om.
Att Kalle skulle »gifta sig till pengar» för att lösa ut
syskonen från gården, det var ju så naturligt, och hon hade
själf rådt honom därtill, men ändå sved det så underligt i
vänstra sidan af bröstet, när hon till den unga moran skulle
lämna nycklarna till loftet, ostkorgarna och den lille pinnen,
på hvilken hon brukade märka med en knif, när korna skulle
kalfva, ty hon var en gammaldags människa och tyckte, att
den där nymodiga oppskrifningen i almanackan var bara slarf.
Det hade gått så bra med göromålen inom hus där på
gården i trettio års tid, men den nya moran ville ha allt på
sitt sätt, och när den gamla sade något åt tjänstfolket, så
opponerade de sig ständigt, och alltid hade »matmor» befallt,
att det skulle vara på annat sätt.
Det var så underligt, att det inte var hon själf som var
»matmor» nu längre.
Ännu bemöttes hon dock alltid med vänlighet och en
viss aktning. De små barnen, som kommo ett efter annat,
behöfde henne så väl, hon älskade dem så högt, och de
voro ett föreningsband mellan henne, sonen och sonhustrun.
Allt hade gått bra, bara inte döden hade glömt bort
henne, när barnbarnen vuxit upp en smula och hon inte
egentligen längre behöfdes. Jag har så ofta undrat, hvad
döden tänker på, då han låter sin lie så lätt halka förbi
sorgtyngda, hvitnade hjässor, som upphört att hoppas och
utarbeta glada planer för framtiden, gamla, vissna strån på
det mänskliga åkerlandet, som icke längre stå till glädje
hvarken för sig själfva eller andra. Men det är väl just då som
benrangelsmannen tränger sig in annorstädes, där han icke
är väntad eller kallad, slår sinnena i sorgens bojor och skiljer
hjärtan, som legat så nära hvarandra, att de vuxit fast likt
ympgrenen i apeln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
