Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Hjärtekval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och så var det den gamla historien. Petter,
tjänstedrängen, var en flink karl, som slitit ondt i 23 somrar, men ändå
fått styfva muskler och rosiga kinder. Stina, dottern i huset,
hade lefvat under nämndeman Magnussons hårda regemente
i 18 år, men hade ändå blifvit frisk och vän som en ungbjörk
om våren, när näfvern är som hvitast och löfven äro små.
Men om våren, almanackans vår och lifvets vår, börjar
det sjuda och brusa inom både ungbjörkar och ungmör.
Safven och ungdomsblodet spränga hvit näfver och hvita
barmar. I björkegrenar sjunga vingade körer om sol och
sommar, i jungfrubröst sjunga brännande pulsar om kärlekens lust.
Och Petter var icke döf eller blind. Han tyckte om
melodien och lade sin kind till Stinas hjärta för att höra bättre.
Och när han hade lärt sig den rent utantill, gick han, så
fattig tjänstedräng han var, till fader Magnusson och sökte
återgifva den så godt han kunde.
Men en rik nämndemans hjärta är, besynnerligt nog, stämdt
många oktaver lägre än en ung tjänstedrängs. Fader
Magnusson började sjunga en annan visa, som låg bättre för hans
röst, och markerade takten med sin högra hand på Petters
kindben.
Mycken gråt och jämmer bland kvinnfolken, lång flyttning
upp till Norrland för Petter, och när trösketiden kom, hade
nämndemannen en liten ny dräng, som hade ärft Petters
rosiga kinder, men fick vänta länge, länge på hans starka
armar och därför låg där uppe på vindskammaren så hjälplös,
ack så hjälplös.
Det är en förarglig vana den storken har, att, då
turturdufvorna kuttrat sig sömniga i lunden, alltid klifva ur vassen
vid lifsgryningens sjöastrand och bringa dem sin reela,
besvärliga gåfva.
Mor Magnusson hade många ord och floder af tårar, men
nämndemannen var njugg på tal och bestämd i handling. När
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
