Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - »Under biktens insegel»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dag eller natt, så snart edra feberfantasier lagt sig. Nu
måste jag kalla på mor Anna. Ni är mycket sjuk, stackars
Stark.
Men den sjuke grep honom i rocken med ett sådant
uttryck af afgrundskval i sitt anlete, att prästen tvangs att dröja.
— För Jesu barmhärtighets skull, gå inte! Jag får kanske
inte mera här i lifvet tala med er. Jag vet hvad jag säger.
Se på mig, herr prost!
Den gamle prosten bleknade och hans skrumpna fingrar
begynte darra. Han anade något förfärligt. Och Stark
berättade, i början sakta och afbrutet, som om hvarje ord varit
en dolk, hvilken vridits omkring i hans eget hjärta, men sedan
lättare, slutligen med feberaktig hast.
— Jo, jag är en mordbrännare. Prosten var här inte då.
Jag hade nyss köpt Hallstena. Jag hade stora skulder och
det var en dålig gård, jag råkat på. De granna husen voro
det enda, som var värdt något, men dem kunde jag ju inte
lefva på. Jag hade sträfvat och sparat. Ack, jag hade slitit
och släpat som ett kreatur för att få mig en egen torfva.
Om prosten visste huru trött jag var kväll efter kväll i långa,
långa år! Och nu hade jag fått en liten smula och det höll
på att gå sin väg alltihop. Ack, den som inte försökt ’et,
vet inte hur det käns att se det lilla, en med svett och möda
fått ihop, smälta bort, styfver för styfver! En håller igen,
en sparar, en svälter, en arbetar dubbelt så hårdt som förut,
men det går sin väg likaväl. Tror prosten att en rår för
hva’ en gör då? Jojo, det gör en väl ändå, men jag hade
sträfvat i femton år och höll på att sätta till alltihop. Femton
år så att det värkte i ryggen och bröstet ville sprängas!
Femton år utan hvila eller glädje! Tror prosten inte att det
kan finnas förlåtelse för en som sträfvat så i femton år och
som inte visste till sig för att alltihop förlorades? Nej, nej,
det finns det väl inte? En skulle böjt sig för olyckan och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
