Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - När far kom hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om att de borde ge någon liten gröda. Regnade det hela
sommaren, kunde där möjligen bli halfannan tunna
»blandsäd», mest hafre med några rågstrån på fotslånga afstånd,
rågstrån med stjälkar som sytrådar och ax som flugor,
rågstrån, som sågo smått förvånade ut öfver sin egen tillvaro.
Alltså: vid god årsväxt halfannan tunna hafre och i år
ingenting; den skillnaden kunde omöjligen svälta ihjäl så
härdadt folk som Kalle i Hagen och hans Eva.
Men det värsta var att det blef alldeles omöjligt att få
arbete därhemma. Kalle brukade gå bort och tröska hos
bönderna i byn, men nu hade de ju ingenting att tröska.
Han var duktig till att lägga halmtak, men nu måste
råghalmen fodras upp i ladugården. Han var en flink
stenarbetare, men hvem hade nu råd att odla eller lägga
stengärdesgård!
Någonstans långt norr på, långt ofvanom Stockholm byggde
de en järnväg, och löjtnanten på herrgården hade sagt, att
en så rapp stenarbetare som Kalle nog skulle bli antagen
där; och löjtnanten visste det nog, för han skulle själf dit
upp och bli arbetschef för en liten skara.
Så togs den bästa tröjan på och mor letade i tranlampan
om där var några droppar kvar att smörja fars stöflar med.
Det var så konstigt att skiljas åt; Kalle och Eva hade varit
ihop i femton år och hade fyra pojkar och två flickor, och
en vecka var det längsta de någonsin varit ifrån hvarandra,
när Kalle fått något arbete långt borta. Och nu skulle far
resa bort på ett helt år! Men han skulle skicka pengar hem,
så att Eva och barnen sluppo att svälta, och då var ju allt
godt och väl.
Inte ett smekord, inte en tår, inte en dallring i rösten
vid afskedet. Men Kalle såg noga på sin kvinna, där hon
stod och synade tröjan, och det hade han visst inte gjort på
åtminstone fem år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
