Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Lilla Greta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad skall lilla-syster säga i morgon? Månne också hon
skall förstå ...?
Nej, nej, de skola aldrig få veta det, aldrig! Tyst, som
hon kommit, skall hon smyga bort igen. Anders på Sjöbo
och mor Stina skola aldrig få veta, att deras stackars barn
stått och blickat in till dem genom rutan. Sof lugnt,
lilla-syster! Du ska’ inte behöfva skämmas i byn för Greta!
Hvarthän? — Lika godt; bara bort, bort igen. Ännu
var hon ung, ännu hade hon något kvar att — sälja. Det ...
det där andra ... ja, det gick väl öfver och sedan. ... Blefve
det för svårt, så slumrade hon väl in en kväll med den hvita,
runda halsen på en järnvägsskena, och ingen skulle sedan i
det krossade stoftet känna igen lilla Greta på Sjöbo ...
Häftigt hade hon rest sig från sin lutande ställning mot
fönsterbrädan. Hastigt hade de små knäppkängorna gått
några steg framåt »stättan». Här hade mor stått den där
påskmåndagen. Hur var det hon sa? »Du vell nock inte
göra dina gamla föräldrar en så stor sorg, för då ...» — Ja,
hvad då?
Nej, det fick vara. Hon var så trött, så dödstrött. Hon
orkade inte ut i världen, i smutsen och eländet igen. Sakta,
halft omedvetet gick hon ned till sin barndoms lekplats, till
båtstaden vid ån. Ett stycke ofvanom de flata stenarna var
en mjuk tufva. Hon slet af hatten med den fina plymen och
den grå kappan, tog af de små spetsiga kängorna och förde
foten fram och åter i vattenytan som förr. Det var ingen
liten ful fot med mörka valkar nu; det var en hvit, läcker,
högvristad fot, som skalf för vattnet.
Ja, så blef det allra bäst! — Häftigt knäppte hon upp
bluslifvet och kastade det på stranden bredvid kappan. Det
kunde lilla-syster få. Och så gick hon ut midt i strömfåran,
där vattnet började lyfta henne, och det mörka, det oändligas
fasa grep henne och pressade ett ångestrop från bleka läppar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
