Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Fars egen lilla flicka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gardiner, slöjdade soffor och bord, rätade ryggen ibland,
pustade ut och lät sin grofva näfve smekande varligt glida
genom lilla Elins gula hår. Och hon slapp att gå trasig,
med bara fötter. Hon fick små grofva, svarta kängor och
ett randigt bomullsförkläde och tultade omkring nästan som
ett riktigt litet herrskapsbarn.
Det yngsta af syskonen var åtta år äldre än Elin. Det
föll ingen af dem in att afundas, att jämföra sin egen första
barndom. Hon var lilla-syster, hon var blifven till sedan
solen börjat skina och brödet var blifvet tillräckligt. Det
var nog. Och så lade de äfven sin klumpiga, otympliga,
men ärliga ömhet till fars och mors, och så växte Elin upp
i en atmosfär af kärlek och omtanke och så var hon, först
och sist, »fars egen lilla flicka».
Mor Lisa var äldre än mannen, hade åldrats snabbare,
var hårdt knäckt af uppkomstårens slit och släp och gick
omkring i arrendehemmanets stora, snygga stuga ungefär
densamma som uti kojan inne i skogen.
Men den kraftige, sege Anders Olsson liksom rätnade till
sedan han fått det bättre, och den i hvarje mans hjärta
lefvande längtan att omhulda, skydda, älska ett kvinnligt väsen,
sökte sig ett utlopp i hans lilla höstbarn. Ej en smekning,
ej ett ömt ord hade han att minnas af egen, halft ihjälsläpad
moder, och hans ställning till hustrun hade varit den trofaste
arbetskamratens, den starkare hannens värnande af
gemensamt bo.
Men »Gullebarnet hans» kom nya, aldrig anade känslor
att spira upp i det gamla bröstet. Han blef vek och fint
omtänksam, denne af mödorna böjde grofarbetare, och ett
litet ljust hufvud, ett litet klingande skratt spred sol och
glädje öfver allt hvad Anders Olsson tog sig för, och mor
och syskon logo, blidt, gillande, utan afundsjuka åt »fars
egen lilla flicka».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
