Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Enskiftet i Skrukeby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och när de sen blefvo arbetsföra, så lågo alla
Skrukebybornas åkerlappar om hvarandra, huller om buller, särskildt
Johans och Kallas, som om de varit hoprörda med en
sopekvast, så att Kallas Anders behöfde aldrig låta öken pusta
ett tag vid ärjekroken utan att få sig en pratestund med
Johans Gustafva, som gick och räfsade röte eller sprätte dynga
på far sins åkerbit.
Kalle och Johan voro godt om sams, och deras hustrur
voro sådana där skrällmoror, som aldrig sprungo med skvaller
och dålighet, utan lefde i frid och kärlek, bytte ostalöpe och
lånade väfskedar af hvarandra samt gingo till missionshuset
tillsammans.
En gång då karlarne skulle slipa upp liarna till klöfvern,
hade Kallas slipebänk ruttnat upp och stenen var inte stort
större än en så’n där matskottskaka, som roteknekten fick
julafton.
— Ja får lof köpa mäj en ny sten, sa Kalle och ref säj
i håret.
— Ge dä hundan å slipa på min; han räcker väl, sa Johan.
— Tack ska du ha! Dä va ett ärans or’; då ska du
också få låna orne[1] å mäj så ofta du behöfver å för inte,
tyckte Kalle.
På det viset blefvo de allt bättre vänner, så till sist hade
de både krokhörne, tröskverk, tjur och postilla tillsammans,
åkte ihop te Guds hus, och togo hem julabrännvin på samme
kutting.
— Dä blir väl bäst att barnen får hinannra, sa’ Kalle te
Johan den sommaren Anders exercerade beväring.
— Ja, dä ä nu väl gifven sak, så hopakrånglade söm
bitarna ligga, å ingen af oss skulle nock lia främmande fölk
i hinastuan, tyckte Johan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
