- Project Runeberg -  Lifsbilder ur svenska hem af Sigurd / Andra delen. Konduktörens berättelser m. fl. /
552

(1903) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konduktörens berättelser - All right!

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

min gode vän. Jag hade själf stått fadder åt deras lille gosse
i början af November.

Hm ... Svensk-amerikanen såg mig litet för lefnadsglad
ut för själfmord och dubbelmord; men spektakel blef det nog
i alla fall. Om han t. ex. toge upp revolvern, och en ren
olyckshändelse ...

Nästa gång, jag kom in i kupén, berättade amerikanaren
för sitt ressällskap om sina öden och äfventyr ute i västern.

— Hade summan full redan för tre år sen, men
svindlades på nästan alltsammans. Ville inte skrifva hem. Spotta
näfven, nya tag. Ut på en farm och skötte svin tills jag fick
fatt i bättre business. Dollar till dollar, dag för dag, ser ni.
Och nu ligger det i väskan där. All right!

Stackars karl! Han var så stolt och glad och lycklig,
att han inte kunde sitta stilla i kupén i det rysliga vädret,
utan skulle ut och springa på perrongen vid åtminstone
hvarannan station.

En gång fick han vid fönstret i en tredjeklassvagn se en
gammal gumma, som satt och grät. Strax var han därinne.
Hvad allt han sade käringen vet jag inte, men när han gick
ut igen sken hon som en nyskurad kopparkruka och stoppade
in något i sjalen. Amerikanaren klappade henne på axeln
och sa när han klef ut igen:

— Ingen ledsen på Petter Sanders tåg. Betala med det
där och tjut inte så besatt. All right!

Vi kommo allt närmare *ts station, och det var inte utan,
att jag var betydligt ängslig för min vän banmästare Hansson
och hans unga hustru, att nu inte tala om skräddare Strömberg
och hans gumma. Jag skulle lämna tåget där, och beslöt kila
öfver och varsko dem allihop innan den glade amerikanaren
hann dit och började tömma sin revolver i den husliga kretsen.

Aldrig hade jag vetat att Emma Hansson haft någon
fästman förut, men se de kvinnorna ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:20:50 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lifsbild/2/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free