Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kokfruns iakttagelser - »Det var hans eget barn»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
knussligt och ett orerande om deras egna mat och vin, som
om det varit riktiga nådemedel, fast jag varit med om bättre
hos själfve bagar’n här i sta’n.
Baronen var omgift och hade inga barn. Hushållerska
hade de, förstås, och hade hon inte fått nervfeber och legat
på sjukhuset, så hade de inte behöft mig.
Jag frågade friherrinnan, som hade en vårta på kindbenet
och stora hårstrån i vårtan, som stod ut som en rakborste,
och för resten inte såg ut att vara mors bästa barn, om inte
hon ville jag skulle sätta upp en lista på allting, som kunde
vara bra att ta med från sta’n, för så gör jag alltid när jag
är ute på landet och viger in kyrkor och installerar
kyrkoherdar, men då blef hon rak som en pinne, slog ifrån sig
med handen och sa: »Allt finns!»
Jaha, nog fanns där en hel del i källare, kontor och
skafferier i den fuktiga stenbottenvåningen, men dåligt var
det mesta, och pigorna hade ställt till en ryslig oreda sen
hushållerskan sjuknade. Min mesta tid gick åt att snoka och
leta efter allt hvad jag skulle ha. Nå’n pickles var jag inte
människa till att få fatt i, och när jag vändt upp och ner
på allting i de förrådsrum jag visste om, drog jag undan en
lår framför en liten, möglig dörr, knuffade upp den och kom
in i ett mörkt kyffe. Där fanns hvarken pickles eller nå’t
annat ätbart, bara gamla, ruttnade bikupor af halm, tusentals
gamla buteljer, trasiga köksstolar och all möjlig annan bråte.
Men just som jag skulle gå därifrån, hörde jag alldeles
intill mig, bakom den ena väggen, ett ynkeligt stönande, som
från en människa i riktig dödsnöd. När mina ögon vant sig
vid mörkret, såg jag en dörr på väggen med en rostig
nyckel i. Jag lade örat intill dörren, och det skäms jag inte
för, för varelsen därinne lät så riktigt illa, att hjärtat kunde
smälta i kroppen på en. Utan att tänka på hvad jag gjorde
vred jag om nyckeln, fast jag fick ta i så fingrarna blödde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
