Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kokfruns iakttagelser - Det stora arfvet på Nyckleby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
patrons skinnsoffa. Garfvare Brokvist bad den fule ta både
kaptenen och »den gamle skojarn, där han låg som en
släkttjuf och bedragare i sin graf». Hvad fanjunkare Moberg
beträffar, så gick han, alldeles likblek i synen, ut i byn och
legde skjuts hem till sta’n. De andra foro på gårdens hästar,
utan att ens säga så mycket som hvarken tack eller adjö till
mig eller: »Vi träffas sen», eller: »Fru Holm har haft ett
fasligt besvär», som alltid ä brukligt.
Först blef jag så jag bara gapade och stirrade; men sen
gick jag ut till kaptenen, som stod på farstubron och rökte
cigarr och såg belåten ut, och satte händerna i sidorna och
sa på en gång:
— Herr kapten, sa jag, hvad ä det här för något? Jag
är en fattig, men hederlig människa, och alla konserverna,
konfekten och vinet ä tagna i mitt namn, så att ä rikedomen
bara skoj och här är konkurs i sterbhuset, efter alla
arfvingarne reste, så får jag säga rent ut, att det är svinaktigt,
och ...
— Lugna sig, kära fru Holm, säger då kaptenen, och kom
in och sätt sig och svalka sina upprörda känslor. Här ä
sjuttiofemtusen kronor i boet och allting ska bli reelt betaldt och
frun får 20 kronor för sitt besvär och sin förskräckelse. Men
nu ska fru Holm ställa om en liten treflig frukostrisp till sig
och mig, med ett glas vin till; inte af de kära släktingarnas
begrafningsvin, utan af en gammal bra sort, som Karlberg
hade i en liten nisch i källarmuren bakom gråa skåpet.
Jag krusade, förstås, emot, men det hjälpte inte, utan vi
satt där och åt och drack alldeles ensamma, och jag skämdes
så jag kunde dö hvar gång pigan kom in med lite småvarmt.
Och så fick jag då pö om pö veta alltihop, fast jag ju
inte hade med ’et att göra, bara jag slapp att stå i sticket
för vinet, konfekten och konserverna. Jo, kan en tänka sig,
gamle Karlberg hade testamenterat bort Nyckleby till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
