Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Doktorns kusk - Hur min doktor blef den karl han var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annat än: »Tror Kalle dom ä mätta nu?» — »Ä’ dom inte
rädda när här är mörkt om nätterna och vinden tjuter?» —
»Kalle, Kalle! Hvarför gör Thora så?» — »Kalle, nu ä’ Putte
sjuk! Han vill inte äta äppelkaka med socker på! Vi måste
sätta för Thora och hämta veterinären.»
Han var just inte doktorsvuren till att börja med,
husbonden. Lönen var ju liten och det var praktiken de skulle
lefva af, men när där kom sjukbud, var det rent som om en
olycka händt dem. Doktorn suckade och småsvor,
doktorinnan stod vid farstubron och matade hästarne med socker
och ömkade dem för de skulle ut, och när han for, var det
som om han skulle rest minst till Amerika, så kysstes de och
togo farväl. Men när han bara kom dit han skulle, var han
den snällaste, raraste doktor en ville se, och en gång, när
jag var inne efter hans väska i en stuga hos ett fattigt folk,
såg jag hur han stoppade ned femman, som han fått af den
sjuka kvinnans man, och tog upp en tia och stack under
vattenskålen när karlen var utgången och käringen vände sig
mot väggen.
Lifvet lekte för dem och de förde ett gladt lif med
grannarne. Ofta fick han lega skjuts, för hans egna hästar voro
uttröttade af lustresor, och ofta fick han resa på sjukbud när
ett kalas var som allra roligast. Han var den trefligaste herre
i hela häradet och alla ville ha honom med.
Men det hände, när vi kommo där riktig fara var på
färde, att de tyckte doktorn dröjt väl länge, och att de blefvo
rysligt tysta och allvarsamma när han tog af öfverrocken och
de fingo se honom i frack och han var röd i ansiktet och
luktade kalas.
Men så en gång var där herrbjudning hos baronens, och
klockan blef ett på natten och intet bud om förspänning
hördes där af. Då, vid halftvåtiden, kommer rusthållarns i
Bolsåkra dräng ridande på husarmärren så löddret flög om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
