Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Doktorns kusk - Ett bra fruntimmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarken droppar eller mat som ska vara, för di har ju
ingenting att köpa för, och deras hus äro ofta så usla, att en frisk
mänska skulle bli sjuk där inom en vecka; hur ska då en sjuk
mänska kunna bli bra? Och de stackarne, ibland knappt
hvarken di svara eller höra och bry sig ingenting om och tycka
det är aldrig värdt bjuda till med någonting, och detsamma
kan det vara, för till den fattige på landet kallas doktorn i
alla fall aldrig förr än det är för sent, utan om det är difteri
eller skarlakansfeber eller annan smitta, så räkningen kan
skrifvas till landshöfdingen, sa alltid min doktor.
Och så vid olycksfall, förstås, för en må vara huru fattig
och usel som helst och inte bry sig om hvarken lungsoten
eller kräftan, så när en arm eller ett ben ryker för den som
inte har annat än sin egen kropps arbete att lita till, så bli
di alltid liksom litet oroliga ändå.
En styf fjärdedels mil från där vi bodde låg en liten röd
backstuga med hvita knutar vid en grind, som alltid
öppnades åt oss af en utaf ungarne från stugan. Uselt fattiga voro
de, och sommartiden hade barnen knappt en tråd på sig, men
alltid hade kvinnan där inne gnott åtminstone den värsta
lorten ur synen på dem och alltid skulle hon, Gudbevars,
ha en gardinlase i hvart fönster, om så rutorna var trasiga
och klenta med deg. Och krusbärsbuskar och åbrodd och
lavendel och pingstliljor hade de också, och allting såg så
där halfdant ut, som vilja och inte kunna. Och karlen var
aldrig hemma utan om nätterna, annars slet han på
dagsverke, och var det inte för långt, så gick kvinnan gärna på
dagsverke, hon med, och lämnade barnen ensamma; annars
gräfde och plitade hon eller dunkade i en väfstol eller vändes
med något annat, för aldrig var hon i ro så länge hon såg
att röra sig, och en stark och duktig mänska var det.
Så en morgon tidigt, medan jag står och ryktar, så
kommer Johans på Nabben Lena, för så hette hon, springandes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
