Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från herrgårdar och färdvägar - Kvällsol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I den öppna dörren däruppe stod gamla mamma i
nystruken, hvit mössa. Så gick den lilla fästmön ur famn i
famn och fick knappt sätta sin fot på trasmattorna, som
sträckte sig öfver de knaggliga golfven. Där doftade
skurluft och nybrändt kaffe, ingendera delen just bra för
bröstsjuka, men Anna hostade ändå mindre än på länge. Hon
tog båda de kära i famnen på en gång och hviskade:
— O, så ljuft att få komma hit och dö i frid hos er!
Johan ryckte till:
— Anna, älskling, tala inte så! Nu blir det vår, nu
spirar lifvet fram ur hvarje litet strå; skulle Gud då vara så
grym och taga oss från hvarandra! Jag släpper dig inte,
jag skall strida om dig med Gud själf!
Den gamla lade handen mildt på hans skuldra:
— Tyst, Johan! Storma inte! Men tacka himlen för
hvarje stund du får äga henne och låt oss bedja att de blifva
flera än vi vågat hoppas!
På det betsade furubordet sken fru Fredriksons bästa,
gula kaffekanna, brasan flammade lefnadslustigt om med de
smala björkpinnarna, så att de buckliga järnkakelugnsdörrarna
skallrade, nygräddade, hembakta kringlor pöste i den grannt
målade järnbleckskorgen och det började skymma omkring
de tre, som sutto där slutna så tätt, tätt tillsammans.
Anna blef trött, och på starka armar bar Johan henne
bort i soffhörnet, där hon låg tyst och såg på honom med
stora, mörka, glänsande ögon, tills hon föll i en lätt slummer,
vaktad af kärleksfulla blickar. Under sömnen aftecknade sig
de magra kindknotorna så skarpt, den starka, begränsade
rodnad, hvarmed lungsoten blomstersmyckar sina offer,
framträdde så förfärande tydligt, ådrorna lågo där så blåa och
markerade å den lilla, magra handen och man såg huru bröstet
höjde och sänkte sig under det pärlgrå tyget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
