Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från herrgårdar och färdvägar - Pettersson & C:o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
glas och ram, utom de två siste, som prålade i olja. Det
var storborgarens »vapensal»; de hade intet klingande namn
eller grant sköldemärke, dessa förfäder, men deras ord hade
varit guld, deras handslag tryggare än pant och förskrifning.
Där längst till höger satt den äldste af dem alla, en mager,
långhårig bondgubbe i svartkrita. Det var stamfadern. Han
hade börjat med påsen på ryggen och femtio daler i pungen.
Han var ju mycket simpel mot firmans senare chefer, men i hans
stora, ärliga ögon tyckte ättlingen, som stod framför honom, sig
läsa: »Foll vallutta bekåmmen, som kvetteras. Karl Pettersson.»
Sen blefvo förfäderna finare. Med frack och Vasaorden.
Men det hjälpte inte; ur hvarje blick gick liksom en maning:
»Min son, betala till yttersta skärfven! Pettersson & C:o
ackordera aldrig!»
Och Pettersson & C:o ackorderade heller inte, men de —
»afvecklade». Dag och natt i sex månaders tid sutto chefen
och prokuristen på kontoret, och så när allt var slut, den
sista fakturan likviderad, den sista kontokuranten granskad
och godkänd, det gamla, gråa kära huset med sin
förmaksmöbel i pärlfärg, guld och ebenholts i andra händer, Nero
och Sultan och kupévagnen sålda, så stodo där 6,000 kronor
öfver och möbler till två små rum ute i förstaden.
Gamle Stark slog hop hufvudboken och fäste in den sista
dagsposten i korrespondensfacket. Det ryckte i läppen på
honom, och en gång, då chefen såg åt annat håll, vände han
sig mot fönstret och torkade ögonen en smula. De nya
hyresgästerna kommo klockan 12 och kontoret skulle vara
utrymdt till dess.
Chefen tog sin hatt och öppnade dörren.
— Vänta mig här en liten stund, herr Stark!
Och prokuristen väntade, och snart var chefen tillbaka.
Han hade något särskildt på hjärtat, det syntes, ty han
hostade ett par gånger innan han började:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
