Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från herrgårdar och färdvägar - Gamle Ajax
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
elegant och harmoniskt arbetade med för att kasta fram Ajax
mot målet.
Sådana voro de gamla vännerna från Flyinge, som en
Norling beundrade, men som inte duga nu längre för våra
högt uppsatta hippologiska kännare.
Det var Ajax, som lärde lille Karl att rida. Lydigt lät
han i beteshagen sig föras af den lilla svaga, fumliga
barnhanden till närmaste tufva, kröp väl intill, så att vännen
kunde klättra upp på hans breda rygg, och så bar det af
öfver stock och sten, utan sporre och tygel. I början kunde
det hända, att Ajax midt i farten kände en plötslig lättnad,
och när han då stannade och vände sig om, låg ryttaren på
ryggen i gräset. Då sänkte Ajax sin svarta mule mot den
lilles kind och gnäggade ett stilla »var inte illa ment», och
så började leken ånyo, tills där icke längre i hela nejden
fanns en häck, en gärdesgård eller en grind, som inte de
båda satte öfver.
Pappa Larsson tyckte si och så om dessa öfningar, ty
sedan inga gärdesgårdar mera funnos till för Ajax, kunde
han ju icke längre släppas på bete, men de båda unga —
hästbarnet och människobarnet — flögo fram allt oförvägnare
för hvarje dag, lille Karl skrek »Hej opp!» när de hängde i
luften midt öfver hindret, och Ajax gnäggade »Allt väl!»
när han åter kände mark under hofven.
Lille Karl växte upp, läste i bok och blef student. Ajax
blef gammal och fet och lät grindar och gärdesgårdar vara
i fred. Nu blef det på mellanterminerna, när de två vännerna
träffades, bara en beskedlig promenadridt på släta vägen då
och då. Men ibland klappade unga kandidaten sin lifhäst
på halsen och sa: »Hej, gamle gosse, än skulle vi väl kunna
ta’ ett hinder ihop?» och Ajax gnäggade sitt bifall, men de
vågade ej, när det gällde.
Så kom då stormen, som vräkte huset omkull. Pappa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
