Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från herrgårdar och färdvägar - »Oäkta»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flögo ett par milda barnaögon hastigt öfver enhvar, som
tilltalade lille Knut.
Hemma i den låga kammaren på gafveln i tredje
våningen var också allting så där snyggt och urblekt och ödmjukt.
Mammas kinder och bomullsklädning sågo lika genomskinliga
ut, när hon stod och neg och tackade för hvarje litet uppdrag
om tvätt, hvarje den obetydligaste beställning af sömnad.
Stolar med urblekta öfverdrag och krassliga ben stodo på
golfvet på ett sätt som om de bedt om lof, och en sitsgardin,
hvars färger genom samvetsgrant tvättande flutit tillsammans
uti innerlig förening, föll i snäfva, sträckta veck framför
fönstret.
Där låg något ängsligt, något stumt bönfallande öfver det
hela, både öfver rummet och dess invånare, men de bådo
icke om allmosor, icke om vänlighet, de tiggde blott om att
få vara i fred.
Och det var heller icke mera än deras skyldighet, ty
strängt taget hade lille Knut alls ingen rättighet att vara till.
Han hade stulit sig in i världen utan ordentlig pappa. Hans
far hade haft oäkta kärlek, oäkta manlighet, oäkta
hedersbegrepp; men med människornas vanliga färdighet i
förväxlande af orsak och verkan, var det inte kontoristen Ström,
som kallades för »oäkta», utan — lille Knut.
Och när kvinnorna i grändens vindskupor voro i
hvardagshumör, kallade de lille Knuts mamma för »mamsell»; men
när de behöfde hjälp med något finare arbete eller ville låna
hennes våffeljärn, fick hon heta »fru».
Och det var visst inte mer än rätt, för hon var ju stora,
gamla flickan, hela aderton år fyllda, när hon träffade
bokhållare Ström, och då borde hon ju haft människokännedom
och världserfarenhet, att nu inte tala om blygsamhet och
dygd. Och därför måtte hon gärna gråta och vara blek och
heta »mamsell».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
